November 2007
Redaktör: Gunilla Lindberg mail

På mdox dokumentärfilmsfestival i Malmö i slutet av oktober visades Terese Mörnviks och Ewa Einhorns Bywalec – eller Milkbar på svengelska. Mjölkbarer fanns i Sverige också på 50-talet, men de försvann när modernare lunchställen tog över marknaden. Bywalec – och filmarna – möttes av långa och förtjusta applåder, och producenten Fredrik Gertten försäkrade att om föreningar eller andra vill arrangera en visning är det bara höra av sig.

 

Köp Milkbar på DVD med Bulletinenrabatt >>

Pani Danuta och hennes assistent Dzita driver en gammaldags mjölkbar i Polen.

Nostalgi och kvinnokraft i polsk mjölkbar

AV Gunnel Arbin

Det finns krut i de polska tanterna. Det bevisades med råge i dokumentären Milkbar som visades på biografen Victoria i Malmö nyligen. Filmen som gjorts av Terese Mörnvik och Ewa Einhorn är en skildring av ”det stora i det lilla”, vilket är upphovskvinnornas egen karakteristik. Visningen skedde som ett led i dokumentärfilmfestivalen mdox (Malmö dokumentärfilmfestival).

Mjölkbaren, Bar Mleczny, var en institution i efterkrigstidens Polen, från början upprättad av staten för att ge befolkningen god och näringsrik mat till låga priser. Själv minns jag livligt min första bekantskap med en dylik inrättning, Kategoria tre, i Swinoujscie 1967. Vad jag åt kommer jag inte längre ihåg, däremot följderna. På tåget till Wroclaw fick jag sedan tränga mig fram till toaletten en gång i kvarten, varje gång passerade jag ett gäng soldater, som skrattade rått åt den stackars turistens magsjuka.

I Wroclaw ligger också mjölkbaren Bywalec, som är föremål för den vardagsnära men ömsinta framställningen. Namnet kan översättas med Habitué, en elegant stamgäst på opera eller teater, men publiken på Bywalec är allt annat än smokingklädd. Till den enkla lokalen långt från Wroclaws omsorgsfullt renoverade historiska centrum, söker sig kvarterets invånare, pensionärer som har svårt att leva på sin pension, arbetare och andra som uppskattar ett gott mål mat till en ringa penning. Den billigaste rätten är soppa, som kan fås för under en zloty (ca 1, 50 kr). Det finns många närbilder av gamla kvinnor som omsorgsfullt slevar i sig den varma soppan och en äldre man som med möda gräver fram de småslantar som behövs och lägger dem på disken.

- Så här billigt kan de inte själva laga middag, kommenterar Danuta, ägarinnan som huserar i det trånga kontoret, som är mjölkbarens hjärta. Sedan barnsben har hon sysslat med matlagning i storkök eller gastronomia som den polska termen lyder. På Bywalec har hon jobbat i många år och övertog den vid privatiseringen. Hennes parhäst heter Dzita och de bägge damerna arbetar oförtrutet med att köpa in råvaror – det gäller att passa på när grönsakerna är billiga på marknaden – och sedan räkna ut portionernas storlek: på enklare restauranger ska vikten alltid anges. Efter omsorgsfullt kalkylerande i gammaldags räkenskapsböcker skall slutligen priset för varje rätt fastslås. Varje dag. Det är det som Dzita har svårt med, vilket kommer fram när ägarinnans dotter Asia tar över ruljansen när Dzita går i pension. Här är vi långt från datorernas värld. På Bywalec är allt småskaligt, alla känner varandra, ägaren drar sig inte för att rycka in i skala potatis när den nymoderna skalmaskinen plötsligt får motorhaveri.

Köket är naturligtvis en viktig plats på mjölkbaren. Halvfabrikaten är bannlysta, allt lagas för hand på ett par stora gasspisar. Och potatisen som kokas i kittlar, stöts i en slags mortel för att sedan kanske serveras med svamp till en hungrig gäst. Kocken retas med en av servitriserna, som funderar på att börja jobba på en restaurang i Grekland. Han påpekar att även om hon är blond, är hon nog inte tillräckligt slank för att få en grekisk pojkvän.

Av livet utanför baren ser vi inte mycket, men några glimtar ges när Dzita far iväg till Wroclaws skattekontor för att lämna in papper på omsättningen. Varje mjölkbar får nämligen statliga subventioner för att kunna hålla priserna nere. Man har också rätt att skriva på papper som berättigar till socialbidrag och en dag knackar en bidragstagare på dörren till det trånga kontoret. Hon får sin underskrift men Danuta undrar om sonen fortfarande sitter i fängelse. Kanske har han rentav fått för kort straff för att få en riktig läxa, spekulerar hon.

Vid filmens slut har också den stora renoveringen av matsalen genomförts. Nu strålar väggarna helkaklade med elegant bård och kontoret har fått ny dörr med påskriften ”Kierownik” (Chef).

Förhoppningsvis får TV-tittarna i Sverige så småningom möjlighet att se denna varmt mänskliga film med hög nostalgifaktor för gamla Polenresenärer. Den är dock redan såld till flera länder i Västeuropa.