18 september 2007

Redaktör Gunilla Lindberg mail


Andrzej Wajda, polsk films nestor, har nu haft premiär på sin film om Katynmorden. Just den dagen, den 17 september, bröt sovjetiska styrkor in i östra Polen och förvandlade Hitlers invasion den 1 september till ett tvåfrontskrig, som ledde till vad polackerna kallar ”Polens fjärde delning”. Ett stort antal polska officerare och reservofficerare togs tillfånga och placerades i tre läger där de senare avrättades av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Katyn var en varböld som det under många år inte fick petas i. Gunnel Arbin berättar om sina intryck under besöken i Polen.

Wajdas film om Katynmassakern blev ett hjälteporträtt

Andrzej Wajdas länge emotsedda film om mordet på över 10 000 polska officerare i Katynskogen nära Smolensk i västra Ryssland har nu haft premiär i Warszawa. Dagen för premiären, den 17 september, är intimt förknippad med den traumatiska händelsen som i många år var en varböld i den polska historien, som inte fick snittas upp. Denna dag bröt sovjetiska styrkor in i östra Polen och förvandlade Hitlers invasion den 1 september till ett tvåfrontskrig, som ledde till vad polackerna kallar ”Polens fjärde delning”. Ett stort antal polska officerare och reservofficerare, vars sablar bar inskriften Honor i Ojczyzna (Äran och fosterlandet) togs tillfånga och placerades i tre läger, Kozielsk, Starobielsk och Ostasjków. Efter april 1940 upphörde alla livstecken från dem. 1943 upptäcktes massgravarna av tyska styrkor, som då behärskade området sedan Hitlers blixtattack på Sovjetunionen midsommaren 1941.

I Västvärlden var händelsen sedan länge välkänd, åtminstone för dem som intresserade sig för Polens och de andra östblocksländernas blodiga 1900–talshistoria. Själv minns jag när jag förde saken på tal vid mitt besök i Kraków sommaren 1965. En man från stadens lilla protestantiska församling, som kunde tyska, erbjöd sig att visa mig Wawelkullen. Jag var då trött på att ständigt matas med minnesplatser som uteslutande talade om tyskarnas grymheter.

– Men Katyn då, frågade jag.

Min samtalspartner tittade upp och nedför den tomma gatan och svarade lågt:

– Det får vi inte tala om här.

Och när jag besökte vänner i Zielona Góra i västra Polen i november 1981, en månad före undantagstillståndet, kommer jag ihåg hur upprörd min väninna Barbara var över att de sovjetiska ”bundsförvanterna” gjort sig skyldiga till sådana grymheter. Sanningen hade då kommit fram i Solidaritets tidningar och flygblad. Sedan mörklades Katyn på nytt, till dess att Michail Gorbatjov 1990 erkände NKVD:s skuld och bad om ursäkt. Då hade polska exilregeringen i London förgäves försökt påtala saken och misslyckats att få upp massakern som sovjetisk krigsförbrytelse i rättegången i Nurnberg 1946. Det är som bekant segrarna som skriver historien och den brittiske åklagaren vägrade svara på frågor om Katyn.

Nu reses kors och andra minnesmärken fritt både i Polen och Ryssland. Ett Katynkors finns förresten i Stockholm på Johannes kyrkogård på Brunkebergsåsens högsta topp, dit det för några år sedan flyttades från en gård på Östermalm, där Polska föreningen har sina lokaler. Johannes kyrka hyrs sedan flera år tillbaka av de polska katolikerna som där har sina söndagsmässor.

Andrzej Wajda, polsk films nestor, har under sitt långa skaparliv inom filmens värld tagit upp åtskilliga obekväma ämnen. I Kanal som på svenska fick den intetsägande titeln Medan döden väntar, skildrade han Warszawaupproret 1944, då motståndsmännen flydde genom kloakerna, som på polska kallas ”kanale”. I den film som blev hans genombrott i Väst Aska och diamanter tar han upp vad som hände med de Armia Krajowa–medlemmar som ännu försökte göra motstånd sedan kommunisterna tagit makten efter krigsslutet. Bägge filmerna slutar tragiskt liksom också Katyn.

Filmen som från början var tänkt att få titeln Memento Mori (Minns att du är dödlig) är ett äreminne över fadern, kaptenen Jakub Wajda, som aldrig återvände till hustru och barn. En liknande nära personlig anknytning till offren hade Zbigniew Herbert, som skrev sin berömda dikt Knapparna med syftning på sin farbror Edward Herbert. Endast uniformsknapparna är oförgängliga och vittnar i Katynskogen om vad som en gång skedde där.

Barbara Hollender, en filmkritiker, i en av de stora dagstidningarna, skrev den 17 september en anmälan av Wajdas film. Den var dock inte enbart lovordande. Trots att hon erkände regissörens förmåga att måla upp en stor fresk över de tragiska händelserna och deras följdverkningar i Polen, tycker hon att Wajda ägnar sig litet väl mycket åt porträtt av hjältar och att hans rollfigurer är för litet nyanserade.

Och Katyn är fortfarande en samlande patriotisk symbol i Polen. I en polsk stad tvangs en officer ta avsked sedan han uppträtt berusad vid en minneshögtid. Vid minnesplatsen i själva Katyn talade president Lech Kaczynski och områdets ryske guvernör. Bägge talade om vikten att minnas förfädernas gravar men leva i nuet. Guvernören kunde lugnt göra detta, då NKVD också sköt tusentals ryssar på denna plats under de stora utrensningarna på 1930–talet.

Gunnel Arbin

Läs också Elzbieta Jasinska Brunnbergs artikel om den historiska bakgrunden. >>

Gunnel Arbin är journalist och har under många år bevakat Östeuropa, särskilt Polen.